Lattja med livet

Idag när jag satt på bussen hem från stan med Ida och berättade om jobb på engelska kom Erik på. Okej, nu fattar ingen vilken Erik så jag säger hans "riktiga" namn. SnyggErik. Han var ju så underbart snygg, igen. Ett stort fucking arr-moment. Jag kommer nog aldrig kunna få bort det fåniga flinet jag får när jag ser honom. Jag vill busvissla och leka nykär 16 åring igen. Det var tider det. Kanske är det inte honom jag alltid kommer vara förälskad i, kanske är det den tiden, det livet. Den sommaren. Ja, jävla ja vilken sommar. Fan va jag levde, och ni andra 9e/sävja hänget. Vi lattja med livet som Dennis sa. Det var meningen. Allt skedde för skojs skull. Varje gång jag ser SnyggErik blir han en påminnelse om var livet var då, hur jag var då. Jag var inte som jag är idag. Jag var så jävla fucking glad hela tiden. Livet lekte ju. Jag lekte med det. Jag ska försöka ta mig tillbaka till dessa tider och hitta känslan och glädjen jag hade. Kunna bli förälskad och njuta av det. Kunna småle hela tiden. Den första kärleken sägs ju vara den djupaste, men nu talar jag inte om SnyggErik. Nu talar jag om förälskelsen till livet. Den sommaren var då jag för första gången kände en kärlek till livet. Jag kommer aldrig glömma det.

Ja, jävlar ja...